Way out west med en ny vän?
Jag åkte hem till Svärdsjö igår för att fira att mamma fyllt år, och att jag, Calle och Johan fyller nu i mars. När dom andra gästerna hade åkt stannade jag ett tag, och jag började känna att jag inte ville åka hem. Det är så skönt att vara i Svärdsjö och få vara med min familj som förstår mig och som jag kan prata med. Det är så svårt att prata med Mattias, om vissa saker alltså. Jag vet inte varför.. Jag började iaf må sämre och sämre under eftermiddagen och kände mig helt enkelt värdelös och såg ingen mening med nånting i princip.
På något sätt kom vi in på att jag vill gå på way out west i sommar igen, Lana Del Rey kommer bland annat. Men ingen jag frågat vill vara med, Danisa är ju ute och reser, Mattias vill inte, Elsa var inte så sugen.. ja vem mer kan jag fråga? Mamma föreslog att jag antingen skulle fråga Gabriella (min kollega) men jag vet inte riktigt om det är hennes grej. Vet ju inte förrän jag frågat iofs. Eller att jag ska fråga Felicia (alltså Malins dotter som är lika gammal som mig. Malin är mammas barndomsvän) Men det känns jätte konstigt. Alltså visst för flera år sedan hade vi väldigt roligt en helg när dom hälsade på och för några år sedan hade vi ganska kul på en utekväll när vi hälsade på i Stockholm, men sen har vi liksom inte haft någon mer kontakt, så jag känner mig så dum, ska jag komma här helt random och fråga om vi ska åka på festival tillsammans?
På något sätt kom vi in på att jag vill gå på way out west i sommar igen, Lana Del Rey kommer bland annat. Men ingen jag frågat vill vara med, Danisa är ju ute och reser, Mattias vill inte, Elsa var inte så sugen.. ja vem mer kan jag fråga? Mamma föreslog att jag antingen skulle fråga Gabriella (min kollega) men jag vet inte riktigt om det är hennes grej. Vet ju inte förrän jag frågat iofs. Eller att jag ska fråga Felicia (alltså Malins dotter som är lika gammal som mig. Malin är mammas barndomsvän) Men det känns jätte konstigt. Alltså visst för flera år sedan hade vi väldigt roligt en helg när dom hälsade på och för några år sedan hade vi ganska kul på en utekväll när vi hälsade på i Stockholm, men sen har vi liksom inte haft någon mer kontakt, så jag känner mig så dum, ska jag komma här helt random och fråga om vi ska åka på festival tillsammans?
För några veckor sen när mamma hade 45-års fest så skulle Malin komma upp från Stockholm, och hon gillar inte att köra så Felicia skulle kanske köra henne. Då föreslog mamma att jag skulle skriva till Felicia att vi kunde hitta på något om hon kom till Svärdsjö/Falun, men jag kände mig så dum då också och vågade inte skriva, fast jag var påväg att göra det ett par gånger. Men sen körde Malin upp själv ändå. Så nu önskar jag att jag hade hört av mig, och hon hade kommit upp och vi hade hittat på något. För då hade det varit lättare att höra av sig nu om jag visste att vi hade haft det trevligt nyligen. Men nu gjorde jag ju inte det. Och även om det känns jätte konstigt nu att skriva angående WoW så vill jag ju inte ångra mig såhär igen. Mamma sa att Felicia också hade sagt till Malin att hon kände sig dum om hon skulle höra av sig till mig att hon skulle komma hit, och att vi är väldigt lika och skulle ha så kul tillsammans om vi bara vågade ta kontakt.
Mamma sa också att det bara är en spärr jag har skapat i mitt huvud, att jag kan egentligen och att vi skulle kunna bli så bra vänner. "Tänk på när du åkte till Brighton helt själv, och det var det bästa du någonsin gjort. Du fick nya vänner och ville inte ens åka hem. Du klarade ju det, då kan du nu också" sa hon. Ja, det är ju så. Jag klarade det, och det gick så himla braoch jag var så stolt över mig själv. Men det här känns jobbigare. Tänk om hon tycker jag är helt knäpp och säger nej? Tänk om hon säger ja, och det blir helt stelt när vi är där? Jag vet att jag måste slå bort dom tankarna och försöka tänka positivt. Ja om hon säger nej så har hon väl en anledning, hon kanske har råd, har något annat inbokat eller inte gillar festivaler. Det behöver inte vara mig det är fel på. Om hon säger ja, så kanske vi kommer ha jätte roligt och jag får en ny vän, och det behöver jag verkligen. Åh det är så svårt, hoppas jag har en bra dag snart när jag känner mig stark och modig så att jag vågar fråga henne.
Mamma sa också att det bara är en spärr jag har skapat i mitt huvud, att jag kan egentligen och att vi skulle kunna bli så bra vänner. "Tänk på när du åkte till Brighton helt själv, och det var det bästa du någonsin gjort. Du fick nya vänner och ville inte ens åka hem. Du klarade ju det, då kan du nu också" sa hon. Ja, det är ju så. Jag klarade det, och det gick så himla braoch jag var så stolt över mig själv. Men det här känns jobbigare. Tänk om hon tycker jag är helt knäpp och säger nej? Tänk om hon säger ja, och det blir helt stelt när vi är där? Jag vet att jag måste slå bort dom tankarna och försöka tänka positivt. Ja om hon säger nej så har hon väl en anledning, hon kanske har råd, har något annat inbokat eller inte gillar festivaler. Det behöver inte vara mig det är fel på. Om hon säger ja, så kanske vi kommer ha jätte roligt och jag får en ny vän, och det behöver jag verkligen. Åh det är så svårt, hoppas jag har en bra dag snart när jag känner mig stark och modig så att jag vågar fråga henne.